Reviews

That Mats Gustafsson can operate in a quite different mode was proven by the performance of his group Swedish Azz with Per–Åke Holmlander on tuba and especially cimbasso, Kjell Nordeson on vibraphone, Erik Carlsson on drums and Dieb 13, electronics and turntables. The group whose name is a conflation of ‘ace’, ‘ass’ and ‘jazz’ delivered a musical masterpiece of dialectical collage art celebrating legendary Swedish jazz pioneers from the 50s and 60s as baritone saxophonist Lars Gullin, bassist Georg Riedel and pianists/composers Jan Johansson and Lars Werner.

Aided by Gustafsson’s background narratives about Pippi Longstockings tunes and other matters fuelling the audience’s imagination flashes of the original tunes/sounds played live or sophisticatedly infused by Dieb 13 on his turntables. Together with brief truncated comments, free excursions and noise dusts all were intriguingly collaged, and enlivened by the vital, strong and beautiful playing of all musicians, especially Nordeson on vibraphone and Holmlander on cimbasso, an instrument with a special sound projection in the range of contrabass trombone and tuba. The awesome soloing, neatly embedded in the overall structure, made it a still richer affair. Erik Carlsson delivered one of the most remarkable drum solos I have experienced for a very long while. The performance was both a prudently filtered and convincingly projected tribute to the old tunes and musicians and a fairly stretched transformation of the “old stuff”.

londonjazznews.com

***************************************************

Rita Draper Frazão dis a review with very nice drawings about swedish azz in lissabon (August 2015)

***************************************************
The Swedish azz record ‘azz appeal’ was elected third best jazz record of 2011 by the biggest Swedish national newspaper Dagens Nyheter:
3 Frijazz. Swedish Azz: ”Azz appeal”. (Not Two/nottwo.com). Mats Gustafsson med mannar sätter tänderna i vad som brukar kallas den svenska jazzens guldålder som om den vore en blodig biff.

Dagens Nyheter – Johannes Cornell – Best records of 2011

***************************************************

Jag befinner mig på musikantikvariatet Pennies from heaven en torsdag i november. Där springer jag på Mats Gustafsson som i samband med en konsert i Göteborg gräver efter vinyl för att finna inspiration till Swedish Azz, ett projekt som han startat med Per-Åke Holmlander. Idéen är att hylla svensk jazz från 50- och 60-talen. Musik som kan vara bortglömd, eller, i vissa fall, alldeles för självklar, som de välkända låtarna av Jan Johansson och Lars Gullin.

Ett intressant koncept som överträffar alla förväntningar. Gustafsson (saxofoner, liveelektronik), Holmlander (tuba, cimbasso), Eric Carlsson (trummor), dieb13 (skivspelare) och den makalösa vibrafonisten Jason Adasiewicz (som vikarierar för Kjell Nordeson) respekterar originalmusiken, men skruvar till det några varv, på ett förbluffande vitalt sätt. Dessutom bjuder de in musiker som varit betydelsefulla för svensk jazz, i Stockholm bland annat Georg Riedel, i Göteborg var saxofonisterna Gunnar Lindgren och Gilbert Holmström hedersgäster efter pausen.

Adasiewicz långa intro till Bo Nilssons Lidingö airport slår allt jag hört med en vibrafon. Erik Carlsson imponerar stort bakom trummorna, på bland annat Börje Fredrikssons fina Mäster. Holmlander kan variera en melodi, en rytm, med tuban i det oändliga. Mats Gustafsson attackerar emellanåt med noise och ylande saxhugg. Men det är för att skaka om musiken, ge den en puff in i nuet. Och han spelar med stor melodisk känsla, i låtar av Lars Färnlöf, Jan Johansson och Berndt Egerbladh. dieb13 är en udda figur i sammanhanget, en turntableartist, som hittar oväntade nyanser, stökar, men sysslar mycket med finlir.

Det typiskt svenska betonas, kastas runt, med lika delar lekfullhet och allvar. På Jag vet en dejlig rosa – med Gunnar Lindgren på saxofon – tar de en ursvensk melodi och sträcker ut den ungefär på samma sätt som när Albert Ayler stöpte om gammal New Orleans-jazz. Det mest experimentella stycket var Fåglarna, en grafisk komposition signerad Gilbert Holmström, som skrevs 1966, men nu framfördes för andra gången.

Det är precis så här man skall levandegöra historien.

PM Jönsson – gp.se

***************************************************

SWEDISH JAZZ CELEBRATION – 2010

I Grünewaldsalen uppträdde kvintetten Swedish azz. Den ständigt nyfikne improvisatören och saxofonisten Mats Gustafsson är tillsammans med Per-Åke Holmlander på tuba frontfigurerna i detta nya projekt. Med sig på scenen hade de Eric Carlsson på trummor, Kjell Nordeson på vibrafon och österrikaren Dieter Kovacis – Dieb13 på elektronik och skivspelare. Låtar från svenska jazzens guldålder från 50- och 60-talen tolkades, med musik av namn som Per Henrik Wallin, Lars Gullin, Jan Johansson och Lars Werner på repertoaren. Vi fick bland annat avnjuta en fantastisk version av Lars Werners Drottningholm Ballad från 1959 (från LP:n Bombastica, då med Bernt Rosengren på sax). Harmoniken och delar av melodin var igenkännbara medan rytmen och instrumenteringen i stort sett försvann. Likaså Lars Gullins Silhouette från 1957 bröts ner efter igenkännbart intro och byggdes upp med nytt ljud och ny klangbild. Vi fick även höra några toner ur temat för tv-klassikern Karl-Bertil Jonssons Julafton som Gunnar Svensson skrev musiken till. Fräckt, innovativt, oväntat och med en stor dos konstnärlig nerv framfördes denna spektakulära nytolkning av svenska jazzklassiker. Gränslös nyfikenhet om man så vill.

Recension – Orkesterjournalen – Patrik Sandberg – 2010-05-03

***************************************************

SKIVRECENSION – JAZZ PÅ SVENSKA – NOT TWO

Med gruppen Swedish azz tar saxofonisten Mats Gustafsson och tubaisten Per-Åke Holmlander respektfullt hand om arvet efter giganterna Lars Gullin och Lars Werner. Styrkan i denna elvatums-vinyl, inspelad på Fasching 2008, ligger i att kvintetten gör musiken till sin egen. En favorit är Werners Drottningholm ballad där den mjuka melodin med ålderns rätt får återuppstå ur en nedskitad elektronisk mylla. Som smygande skuggor rör sig sedan egenskapade loopar från Dieb13:s skivspelare i Gullins drömska Silhouette. Lägg därtill Kjell Nordesons fina vibrafon och Erik Carlssons återhålla slagverk och mixen blir mycket intressant.

Svenska Dagbladet – Magnus Nygren – 2010-04-14

***************************************************

Swedish Azz, Vienna Echoraum, 28 February 2010
By viennesewaltz

Fascinating and highly unusual evening of not-quite-free jazz from ace Swedish saxophonist Mats Gustafsson, three of his fellow countrymen and Viennese ringer Dieter Kovacic. The deal here is a contemporary take on Swedish jazz of the 50s and 60s, transplanting that music’s strong melodic lines and sense of lyricism into the context of improvisation and electronic soundscaping. It could have ended up as a right old mess, but in the event it was a thoroughly convincing performance, due in no small part to the exhilarating urgency of Gustafsson’s saxophone work.

In marked contrast to the long, sweeping improvs we normally see from Gustafsson, these pieces were short, tightly focused and – at least in part – notated. The saxophonist took the trouble to introduce each piece, carefully and humorously introducing the composer and his place in the history of Swedish jazz. It was clear that the group love this music and were there, more than anything else, to pay homage to it.

Judging by the intentness with which Gustafsson, tuba player Per-Åke Holmlander and vibraphone player Kjell Nordeson were studying their music stands, the notated elements were important to the overall structure of each piece. As a result, the pieces tended to begin steadily, with the warm tones of the vibraphone bringing colour and light into the room. It wasn’t ever long, though, before the group ceased to rely on their sheet music and ventured into the realm of pure improvisation, with Gustafsson’s sax playing as wild and torrential as it is in The Thing and Sonore. Taking the occasional break from this vein-bursting activity, he manipulated various bits of table-top electronics to produce clouds of unforgiving noise. Kovacic’s own interventions on turntable and electronics unfolded slowly and unnervingly, while Nordeson’s vibraphone weaved miraculous patterns around this stormy weather.

I still don’t get the point of that missing J, though.

viennesewaltz.wordpress.com

***************************************************

The album has the look and feel of a jazz album of the fifties : a vinyl production, the size of a 78 rpm disk (but played at 33 rpm), including the great stylish artwork and back cover reminiscent of the period. The music is a celebration of the Swedish jazz masters of the 50s, who were quite influenced by the cool West Coast jazz. The album contains three compositions, one by pianist Lars Werner and two by baritone saxophonist Lars Gullin.

Their music is played first reverently, with full melody and rhythm, but then the band shifts the whole thing into a modern package, including live electronics.

The band is Mats Gustafsson on alto, baritone saxes and live electronics, Kjell Nordeson on vibraphone, dieb13 on turntables, Per-Ake Holmlander on tuba and cimbasso, and Erik Carlsson on drums and selected percussion.

The first piece, “Drottningholm Ballad” starts like a slow ballroom dance, with repetitive melody, all sweet and nice, then it turns into a kind of nightmarish noise context. The second piece, “Danny’s Dream” has the opposite structure : out of noise and unrelated sounds, the melody arises, followed by the rhythm, then the whole thing fizzles away at the end.

“Silhouette”, the last piece, again starts with weird sounds, piercing sometimes, out of which the beautiful and sweet melody emerges, played by Gustafsson and Nordeson, wonderfully capturing the sound of the times, albeit hesitant and with a question mark, including the gimmicky repetition as if the needle got stuck somewhere in the middle of the piece, before the electronics take over completely, dark and gloomy, yet it ends again with sax and vibes playing the theme, all soft and sweet.

I am not an electronics fan, but it works in this context : the open and free interpretation of the music, together with the noise element creates a great contrast and tension with the original material, which is by definition part of the fifties’ vision of the unencumbered, optimistic and worriless lifestyle of affluence and personal enjoyment. The more critical, more pessimistic and world-conscious attitude of today’s musicians works as great counterweight to the original attitude. Yet the great thing is that they do not destroy the original, quite to the contrary, they lift it to a higher, contemporary level.

From: Stef at freejazz-stef.blogspot.com

***************************************************

Le dimanche de la vie (Hegel, Queneau) c’est le rêve de la fin de l’histoire, assumé sous forme d’éternelle jouissance des choses de l’esprit, et donc de la mort de l’Art, remplacé par l’esthétique. “L’Art est mort, l’âge de l’esthétique est venu”. Swedish Azz, comme tant d’autres formations aujourd’hui, s’inscrit dans cette lecture de l’histoire du jazz : le jazz est mort, l’âge de sa célébration est arrivé, célébrons donc sa fin et sa renaissance, chaque jour. Ici, il s’agit du jazz suédois, rejoué, déjoué, magnifié, ironisé, déchanté, déjanté, transformé. Et de quelle façon ! Exactement avec la distance qui sied à l’amour. Ni trop près, dans une fascination duelle qui ne permettrait que la reproduction, ni trop loin, dans un éloignement qui finirait par émousser le désir. Mats Gustafsson mène les débats avec flamme, et une intelligence confondante : drôle mais jamais moqueur, c’est un tireur de langue, Mats. On a du lui dire, quand il était petit, que ça ne se faisait pas. Alors du coup, et même quand il ne va pas emboucher son baryton, il tire la langue. A ses côtés, imperturbable, Per-Ake Holmlander fait résonner les graves de son tuba ou de son étrange trombone-basse coudé. A cette paire de sons des profondeurs répondent les aigus du vibraphone, les stridences des sons électroniques, les chuintements des platines. Le jazz suédois des années 50/60 (on connaît mal, mais quand même, Lars Gullin, Jan Johansson…) est ainsi totalement restitué sans être reproduit, c’est très subtilement fait, jamais systématique, toujours inventif. Un grand moment de vraie liberté (“ironie, vraie liberté”, disait Proudhon).

From: www.jazzmagazine.com